Stop and stare

Jag måste uttrycka hur otroligt förvirrande den här tiden är. Slutet på utbytesåret. Ena sekunden ser jag så mycket fram emot till att komma hem, medan andra så önskar jag att jag bara kunde komma tillbaka hit i augusti och gå om hela året här. Jag tittar tillbaka på allting jag gjort här och alla minnen, och allt känns som så långt borta, men samtidigt som att jag precis kom hit. 
 
Det är så sjukt, otroligt sorgligt. Jag har svårt att riktigt koncentrera mig på någonting, det är bara för mycket som går igenom tankarna hela tiden. Jag vill kunna stanna tiden lite bara och njuta av alla ögonblick bara lite lite längre. 
 
Nästa vecka träffar jag första bunten av min familj som kommer hit och besöker mig, och det känns bara så konstigt. Senaste gången jag såg min familj var på Arlanda, för nio månader sen. Haha, what?? Jag ser så himla mycket fram emot det, men det får mig att fatta att det är verkligen snart slut. Den tanken är samtidigt som en utandning av lättnad, men får mig också att vilja hålla andan. Jag vet inte om det där låter vettigt alls, men jag känner inte mig speciellt vettig just nu. 
Bild från winter break i Utah när vi åkte dit bara för att på kvällen få åka förbi och äta middag på Chick-Fil-A.

Liknande inlägg

1 Isabella (teater):

skriven

Jag förstår dig helt Amanda <33 kände precis likadant o du förklarar det riktigt bra! Kanske måste man ha varit utbytesstudent själv för att förstå. Kram

Kommentera här: